Salma

mitt-nya-liv-i-sverige/salma/salma.jpg

Hon ligger här, snett bakom mig, på en av de runda bäddarna medan jag skriver. Hon tittar på mig, nu när jag vänder mig om. Vill du något, undrar hon.

Man får den hund man behöver, sägs det. Vi tänkte oss en liten hund, då vi redan hade tre och vi fick Salma. Lägg märke till ”och” inte ”men”. Jag brukar fundera på hur det måste kännas att bli ”fådd”. Att inte själv få välja vem man blir ”fådd” av. Man får helt enkelt hoppas på tur…. och att man får stanna, så man inte behöver ”fås” igen.

Vi fick den hund vi behövde. Vi hade tre som kunde varandra och vi kunde dem. Vi hade våra rutiner och behövde inte utmana våra huvuden eller kroppar med något nytänk. Vi visste vad de ville, vad de tyckte om, vad de kunde, vad som gjorde dem nöjda, hur de mådde när de mådde på olika sätt och hur vi kunde överraska eller utmana dem. Nu blev vi överraskade/utmanade. Salma vill så mycket. Det är lätt att bli bekväm och att glömma hur det är att bli med ny hund. Man tänker att man tar hand om en vuxen hund, som kan det mesta, och tänker inte alltid på den träning och mjukstart man måste erbjuda och som faktiskt är en nödvändig tid, en tid man inte vill vara utan. Vi behövde henne, det känner vi mer och mer, vi behövde ruskas ur vår invanda vardag, släppa in nytt.

Salma provar allt om och om igen. Går det inte ena gången så går det säkert nästa gång (ofta redan sekunden efter). Vi gillar den där inställningen, kanske det är en överlevnadsmekanism.

Allt hon gör känns som en gåva till oss. Humor, fart, glädje och kärlek. När vi närmar oss en kurva, i skogen, ökar Salma farten och tar liksom ut svängen, lägger huvudet ordentligt på sned för att liksom hinna se vad som väntar runt kröken …lååångt innan kroppen är där. Gåvan är hennes nyfikenhet. Samtidigt går hon lite miste om här och nu.

När alla går i bredd, i koppel, backar hon lite och tror sen att hon blivit lös och drar iväg framåt, rakt in i kopplets stopp, sen backar hon igen. Så håller hon på. Inte lika mycket längre men dock, hon hoppas sååå! För oss blir det tydligt att hon vill få ut så mycket som möjligt av promenaden, ja, av livet!

Salma har haft lite svårt med den egna identiteten, hon vill vara som de andra. Vissa saker jobbar hon fortfarande med. Tog en av de andra hundarna en boll, så tog Salma en. Tiggde en hund godis så gjorde Salma det. Springer en hund till dörren, när någon knackar på, så gör…hahaha, alla det, vad trodde ni? Luktar en hund på något, så gör Salma det. Luktar en annan hund på något annat, så luktar hon där med. Sträckte en hund på sig, ja, ni har förstått tror jag. De andra har undrat vad hon sysslar med och vår enda hane, Whippeten Mexx, får fortfarande stå ut med 10-15 pussar mitt på nosen, varje dag, flera gånger ibland. Han har lärt sig att det bara är att ta emot. ”Hon älskar dig”, får vi säga. Allt gör hon med en fantastisk energi, positiv inställning och livsglädje! Det smittar!

mitt-nya-liv-i-sverige/salma/salma1.jpg

Hon lärde sig vinka på två försök. Hon kan ”high five”. Det innebär att jag står med handflatan i axelhöjd, hon ställer sig på bakbenen och sätter sin tass i min. Hon sätter sig vid vår sida i skogen, väntar på att vi kopplar loss, stryker henne på kinden och att vi tar henne i halsbandet och visar henne framåt att springa fritt. Hon travar som en Islandshäst töltar, bara glider över marken, susar fram. När vi kallar rusar hon tillbaka, går ett varv runt oss, stannar och sätter sig. Vi har inte tränat detta, att hon ska springa runt oss, hon har själv valt att göra så nu de sista veckorna. Hela tiden är hon ”där framme” i tanken.

Vi tränar ögonkontakt. Länge såg hon bara upp till vår hals med stora, rädda svarta pupiller. Nu kan hon. Lite mer för varje dag. När man tar i henne stannar hon upp, från början absolut blickstilla med stilla blick, nu börjar hon slappna av och kunna röra sig ändå. Vad har hon fått uppleva innan? Hon var med till veterinären, på studiebesök. Det är bra att få vara med utan att vara huvudfiguren. Veterinären satte sig ner, pratade med henne, sa liksom lite överraskad – ”Nämen, sååååå söööööt hon är! Salma tittade henne stint i ögonen, länge! Vi blev båda lite häpna över intensiteten.

Hon är fortfarande lite försiktig med män. Husse har fått närma sig försiktigt men ibland är det precis som hon tänker- ”Äh, jag måste visa husse att han också är ok” och så ställer hon sig bredvid honom och låter sig vältas upp i hans famn. Det går bra så länge man inte rör hennes bakdel. Där ligger hon och slumrar en stund. Hon väljer när det blir för svårt.

Men hon har även andra saker för sig. Saker som berör oss. När jag står vid byrån i sovrummet på kvällen, hoppar hon upp i sängen bakom mig och sätter tassarna på mina axlar. Då vänder jag mig om, får en kram. Jag kör näsan ända in till hennes bröstkorg medan hon försöker få sin kind mot min. Hon kommer upp i sängen varje morgon, lägger sig raklång över oss eller kör ner sin nos vid min hals, ligger en liten stund och säger ”God morgon”.

Hon vill att vi håller hennes tass och hon tar vår hand, med sin tass, och drar liksom upp den till sin kind. Där ska den vara. Hon tycker om att vara ute själv. Om vi knackar på fönstret rusar hon runt till dörren och är så lycklig över att vi frågat efter henne! På kvällen stupar hon…

Hon tittar alltid på oss med en lycklig blick, verkar liksom glad att se oss. Alla dessa och många fler små egenheter fyller oss med förundran och våra ögon med tårar. Hur mycket kan en liten levande varelse ge?

Salma är allt och hon är alla. Alla våra tidigare hundar, alla våra nuvarande och hon är framförallt Salma…en skatt…

Heléne Bencker