Coco

Coco hade inte alltid ett namn. På gatorna där han en gång vandrade var han bara ännu en skugga mellan husväggarna – smutsig päls, vaksamma ögon och en mage som sällan var mätt.

Han sov där hon kunde: under bilar när det regnade, bakom containrar när vinden var kall. Varje dag var en kamp för mat, trygghet och överlevnad.
Han lärde sig tidigt att vara försiktig. Snabba rörelser fick honom att hoppa till, höga ljud fick honom att springa. Det var inte lätt att fånga in Coco, men någonting behövde göras. Han behövde räddas från sin levnadsituation.

När man väl lyckades fånga in Coco var det inte många som hade förhoppningar på att Coco skulle bli den hund han är idag. Den första tiden sökte han ingen kontakt med oss volontärer och satt främst och stirrade in i en vägg.

Men steg för steg växte han. Den rädda blicken mjuknade. Svansen, som en gång varit tätt tryckt mot kroppen, började försiktigt vifta.
Idag är Coco en helt annan hund. Han älskar promenader, nyfiket nosande i gräset och lugna stunder nära någon som kliar honom bakom örat. Han har lärt sig att världen inte bara är hård – den kan också vara varm och fylld av kärlek.

Då Coco har haft en tuff bakgrund söker vi ett lugnare hem till honom, utan barn. Ett hem där Coco bara får vara och utvecklas i sin egna takt.